Nytt år, 2011.

Ska man våga sig på en summering av 2010...

När jag tänker tillbaka på året så känns det som året då panikångesten tog över men det är inte riktigt sant heller, den försökte ta över men jag slog tillbaka.

Jag försöker tänka på det när jag känner mig som en liten fis, att jag har trots allt kommit jättelångt om man jämför med i somras tex på Mållgans bröllop, my God vilket vrak jag var men att bara att vara med var ju en bedrift. Jag är glad för att jag fixade att gå dit, jag hade inte velat missa det. Så vackra och lyckliga.

Det finns en stor positiv sak också med allt det här som jag också påminner mig själv om ofta, jag har fått så otroligt mycket fina ord, peppning och värme av folk i min omgivning även sådana som jag inte känner så väl. Det är jag så tacksam för, försöker att fokusera på det istället för att reta mig på att jag inte fått stöttning där jag trodde den fanns, men det är väl så det funkar.

Har lärt känna en massa nya människor under året, det är kul.

Jag känner tillförsikt, det ska ordna sig det här och det ska bli människa av mig igen också.

Det har varit si och så med träningen förra året (inte självvalt) men det ska jag få ordning på, då vet jag att jag mår bättre. Inga nyårslöften men jag har bestämt mig för att försöka lära mig att springa så jag kan komplettera träningen med det, men jag måste ta det i min takt för jag har fortfarande svårt att tackla när jag får hjärtklappning.

Ska även tvinga med maken, ska dra upp honom ur soffkoman...det kommer han säkert att uppskatta...hrm.

Som småbarns mamma så är givetvis allt det bästa och givetvis det mest frusterarande med dem men herregud vad välsignad man är!

W tappade sin andra tand igår, stooor händelse - stor fokus här på lösa tänder. J pratar nonstop (undrar var han fått det i från...) och har de mest märkliga funderingar. Tuff som en bandyboll som sällan gnäller över sin jobbiga eksem.

Det har varit jobbigt för J att börja skolan men jag är stolt över hur han kämpar på och även att vi släppte på prestigen (som inte är så stor annars heller i och för sig) och tog hjälp av BUP och hans fröken. Det är en bit kvar men det har helt klart hjälpt.

Tidigt i somras så fick barnen en liten kusin och vi fick ta adjö av min mormor och vår hund Molly, den bästa carinterriern av alla.

Nu är det dags för nattning av två småttisar, ev så blir det en snarkande storis i sängen också. :-)