Jag känner mig ofta rätt kass på att vara förälder, gör väl hundra fel om dan typ men det verkar som det är en sak jag lyckats med. Ja jag säger jag för maken har många goda egenskaper men inte just denna...

I går var W ute och lekte på baksidan och kom mycket förgrymmad släpades på en svart sopsäck full med skräpkläder som ska till tippen. Han kunde inte förstå hur vi kunde slänga kläder när det fanns fattiga barn eller andra som kan behöva dem. Jag försökte förklara att de var så pass dåliga (i mitt tycke) att man inte ens kunde skänka dem men jag såg på honom att han inte höll med.

De gånger mannen från Frälsningsarmen står nere vid Maxi vill han alltid lämna pengar och sist hade jag knappt några kontanter så det blev bara ett par kronor och då fick jag vet att det var för litet. Behöver jag säga att vi skulle använda det dyra numret när han skulle rösta i Melodifestivalen.

Det är möjligt att alla barn är så där men han är verkligen jätte empatisk och det bör mig så stolt. För mig är det en viktig egenskap, och fin.