I dag hade jag planerat att skriva om att mamma har skällt på mig för att jag använder fula ord i bloggen och att jag gjorde misstaget att försöka bräcka maken på gymmet för det lär kännas i morgon men så fick jag ett besked som gav mig perspektiv.

Jag har länkat till Lindas blogg här tidigare, en småbarnsmamma med obotlig cancer och hennes kamp att försöka förlänga sitt liv så länge det går.

I dag på eftermiddagen gick det inte längre, Linda har somnat in och det är kanske konstigt men jag är så ledsen trots att jag aldrig träffat henne. Bara följt hennes blogg.

Hennes minsta barn är 1 och 2 år, de kommer inte att ha några minnen av henne alls, bara det andra berättar.

Cancer är en jävla grym sjukdom.

Nu har jag ju följt henne men så här är det ju varje dag, människor som dör alldeles för tidigt. Jag har många gånger tänkt att hon levde i ens mardröm men det stämmer inte riktigt, att barnen skulle vara sjuka så är ens värsta mardröm.

Följer även en blogg om en liten flicka på 4-år med svår cancer som är beroende av en transplantation, någons annans olycka kan alltså bli hennes lycka.

Så grymt livet kan vara....men så mycket kärlek det finns. Texten om Lindas död har bara varit ute i ungefär två timmar men redan har över 350 personer skrivit för att sända tröst och stöd till hennes familj. Sånt ger hopp.

Hennes sjukdom har inneburit att familjens ekonomi går på knäna och det finns ett plusgiro där man kan betala in en liten summa om man vill stödja dem. Jag och ett par av mina vänner har skänkt pengar tidigare, många bäckar små.

Plusgiro 1532957-6

Här kan ni läsa hennes blogg om ni vill, inget för de som har lätt för att gråta. Om man inte vill gråta förstås, det kan vara skönt i bland.

http://lindaskriver.blogspot.com/

Avslutar idag med en låt som jag vill ha på min begravning, den är så vacker...

http://www.youtube.com/watch?v=V1bFr2SWP1I