Satt och bläddrade i min träningsbok som jag inte har använt på ganska länge och då såg jag att om tre dagar är det ett år sen jag fick min stora panikattack på Loket. Vilket jäkla år det har varit och även om det givetvis är skitjobbigt med ångest så har det också inneburit så mycket stöd och vänlighet från så många människor. En del som jag knappt kände, så det känns nästan värt det men bara nästan. Sen är det så klart sorgligt att stöd saknats där jag trodde att det skulle finnas, men så är det.

Det var ju ingen nyhet egentligen, jag har haft problemen från och till sen jag var 18 men aldrig har det tagit över som det gjorde denna gången och jag har inte behövt äta medicin tidigare. Inkörseln med medicinen var hemsk, herregud vad sjuk jag var, kunde knappt göra någonting. Nu skulle de få slita tabletterna ur handen på mig om jag skulle tvingas sluta, haha.

Jag är inte så där jättebra på att ge mig själv beröm men om jag ska slå mig på det håriga bröstet en stund så har jag nog faktiskt varit starkare än vad jag trodde innan. Att vara öppen med mina problem och att ta det med en stor portion (vissa dagar svårare än andra) humor har också hjälpt.

Jag tror inte det har påverkat maken och barnen jättemycket, dels för när maken är med så är han stödet som gör att jag klarar mer än vad jag egentligen vågar och dels för att jag bara...kör på.

Jag är otroligt tacksam och glad över alla fina vänner som stöttat mig och som gör det fortfarande. Tack Tack Tack.