Har ni tänkt på att ibland kommer man inte på hur mycket man saknar någon, en vän, förrän man pratar med den. Det tänkte jag på igår.

Har tagit mig igenom en stressig dag på jobbet idag, känner att det blir bättre men jag är så jäkla seg i huvudet. Inte alls den effektiva Anna jag brukar vara, eller tror mig vara snarare, haha...
Maken var vänlig nog att valla mig i parken för frisk luft och mat på lunchen, var även och fixade en 45-års present. Den var så pass bra att jag funderade på att behålla den själv men så kan man ju inte göra. Eller? Jag kanske får tillbaka den när jag fyller 40.

Maken och J ska hämta store sonen halva vägen till Hultsfred så jag får en kväll själv...vad ska man hitta på tros...det blir förmodligen inte mer spännande än att jag äter framför TV:n. Jag skulle kunna svulla på chips för jag har sett en påse här i krokarna men inte ens det är jag sugen på och DÅ är det illa. Chips är basmat för mig, jag älskar chips men bara Estrella.