Nu får det vara färdighostat, i morgon ska jag jobba igen. Tror faktiskt att jag för en gångs skull gjorde rätt, jag var hemma och drack en massa morfin hostmedicin och tog det lugnt. Nu känns det mycket bättre, är en smula rastlös bara. Det lär nog ordna sig när jag kommer tillbaka till ett fullt skrivbord...

Ikväll börjar House igen, det är något att se fram emot. Även om han oftast nästan tar död på sina patienter innan han botar dem skulle han gärna få hjälpa mig om jag var sjuk.

Mer än insane in the brain alltså. :-)

Mamma sa idag att hon märkte på mig att jag är frisk nu, att jag var mycket gladare. Snällt men det stämmer inte, jag är inte alls frisk och jag kanske inte ska eftersträva att bli det heller bara att lära mig att leva med skiten. Jag kan känna en önskan/förväntan/press eller hur man ska säga från de runt mig att "nu är du väl frisk i alla fall", fattar ni hur jag menar?

Jag har det fortfarande jobbigt vartenda jävla förbaskade dag men visst är det bättre än i våras mycket mycket bättre.

Om omgivningen är trött på det hela så kan ni säkert gissa vad jag är...

Återigen ingen behöver tycka synd om mig (det gör jag oftast själv så det räcker och blir över) men jag vill bara förklara så att jag kan få förståelse.