Självklart fattar jag att det är jättedumt men jag kan inte stoppa mig men nu har jag kommit på en sak som jag ska prova. Nämligen att säga sakerna högt så kanske dom förlorar sin betydelse, trollen spricker i sol ljus. Är ni med på vad jag menar?
Försökte hemma häromdagen eftersom vi om ett tag ska åka en längre (ja längre för mig) resa som jag är ganska orolig för, berättade för maken hur jag tänkte och han bröt ner problemen och fick mig att se att jag förstorat dem.
Igen, jag fattar att jag förstorar dem men jag kan liksom inte sluta. (kokko-jag vet)
Nästa helg ska maken åka i väg med jobbet och det känns sååå jobbigt, allt i från vara själv med barnen till ansvaret för att reda så att W kommer till hockeyskolan (måsten funkar inte så jättebra med mig nu) på lördags morgonen.
Kontrollfreak som jag är så har jag redan förberett för helgen, vad maken ska handla innan (så jag slipper åka till Maxi..).
Jag vet också så klart att jag inte är själv, jag har mamma och vänner jag kan ringa om jag behöver men problemet är väl att jag inte gör det, ringer alltså. Det skulle nog vara riktigt illa om jag skulle göra det.
Så..jag är förbannat orolig inför helgen, tänk om jag får panik attacker och inte klarar av att ta hand om barnen.
Förmodligen går det bra, så sitter jag där på måndagskvällen när han kommer hem helt slut efter att ha spänt och oroat mig.
Förväntansångest is da shit om man säger så!
Vi tar väl och avslutar med en riktigt vacker och sorglig låt. Tack PR för du påminde mig och den, hade glömt bort hur suverän den är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar