Det här skriver jag inte för att någon ska tycka synd om mig utan för att kanske få en förståelse för hur det är att vara jag nu för tiden.

I dag skulle jag klippa mig inne i stan, "min" frissa har flyttat till storstan så nu har jag varit tvungen att byta. Mycket vånda inför detta men hade en tid i dag i alla fall.

För att det ska funka för kokko-Anna så får vi åka in hela familjen till stan, hämta mamma på vägen (ja, barnen kunde stannat där om det inte vore för att vi hade andra ärenden också). Mamma tar barnen och går till bibblan och maken får följa med mig till frissan för jag vågar absolut inte gå dit själv. Ska bara toppa mig så det går ganska fort men jag sitter med hjärtat i halsgropen hela tiden. Vill inte må dåligt, får inte må dåligt osv osv

Överväger att be henne att inte blåsa håret för att komma ut snabbare men det nyter jag inte så jag sitter kvar.

Det gick bra, jag blev klippt men det är så oehört jobbigt att leva med mina "om men och utifall" tankar hela tiden...fuck.