En vän sa till mig häromdagen att jag blivit så nojjig och det har jag funderat på (vilket då genast bevisar att jag är nojjig) Just i det fallet så kan det nog finnas fog för lite nojja men ju mer jag funderar på det ju mer inser jag att jag det stämmer.

Vet inte riktigt hur jag ska förklara men jag tar tex åt mig mer av kommentarer fast de förmodligen (förhoppningsvis) är på skämt dvs att jag övertolkar. Vilket då gör att jag känner mig osäker på vänskap, är jag en vän man vill ha eller är jag bara en pinsam människa. Det finns situationer då jag känner mig pinsam och fel fast jag bara menar väl. Just det här med att känna sig fel, det gör jag ofta, gör andra det?

Alltså jag fattar att det låter helt knäppt, det gör jag. Jag undrar om detta har med min "sjukdomsbild" att göra eller medicinen kanske, eftersom jag inte är tillräckligt kokko för att få träffa en riktig läkare numer "bara" min allmänläkare har jag ingen att fråga heller.

Som sagt, jag vet att det låter helt knäppt men ju mer jag funderar på desto mer inser jag att jag liksom har blivit...ängslig. Det är kanske rätt ord. Söker bekräftelse samtidigt som jag är helt kass på att ta emot en komplimang om jag får en.

Sen vet jag att det som vanligt inte märks på mig, det gör ju liksom aldrig det. Alltid (ja okej inte alltid men oftast) ett glatt och piggt humör oavsett hur det känns på insidan.

Hmmm....jag får nog fundera lite till.

Vi har planerat en Legolandresa om ett par veckor och vad kommer då...jo då, den hederliga gamla förväntans ångesten. Tänk om det händer, tänk om detta händer, tänk om jag blir sjuk, tänk om jag inte klarar av allt folk, tänk om, tänk om.... Att inte kunna se fram emot något och inte uppskatta det förrän jag kommit hem igen! Tröttsamt är bara förnamnet.

Såna här dagar skulle jag bara vilja lägga mig under täcker och gå i ide.

Avslutningsvis så undrar jag hur det är att komma hem till ett nystädat och uppfräschat hem på fredagen, ska fråga maken....