Strax innan det var dags för hemgång ringde de från dagis (aldrig ett bra tecken) en pojke hade slagit en kon över munnen på W så att blodet hade sprutat. Så det var till att ringa till tandläkaren för tid till koll. Inga tänder lösa men en rejäl fläskläpp, och blått tandkött...tydligen hade dom varit och småbråkat hela dagen så var detta grand finale...

Alltså jag vet vet veeeet att det inte är ens fel men konstaterar att det är märkligt att det alltid är samma barn som är den som bråket har varit med och en bättre mamma än jag hade inte blängt på honom när hon gick förbi... :-)