En vän skrev om en förlust på FB idag och uppmanade till att vi ska vara bättre på att fånga dagen. Göra det man vill och inte vänta för man vet inte om man får chansen.

Jag håller med om det men visst är det svårt att leva efter det? Det är så lätt att glömma bort och så går dagarna i sin stilla lunk och man skjuter saker på framtiden.

Man kanske skulle ha en stor lapp på ytterdörren så man såg den när man gick hemifrån.

Själv är jag väldigt förtjust i sinnesrobönen:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Egentligen börjar texten med Gud men det finns måtta på mitt hädande. :-)